Storbritanniens vänner fruktar brexit – med rätta

De som i likhet med jag själv tycker att vi bör stanna kvar, hävdar att alternativet att lämna unionen skulle medföra omedelbara förluster snarare än fördelar. Detta, säger brexit-förespråkare, är skrämselpropaganda. Den invändningen är absurd. Förmågan att undvika onödiga och dyrbara risker är vad som skiljer vuxna från barn.

De troliga kostnaderna för att lämna EU har presenterats i det brittiska finansministeriets utmärkta analys, som publicerades den här veckan. Den argumenterar för att Storbritannien kommer att klara sig avsevärt sämre med alla de tre mest troliga alternativen till medlemskap: medlemskap i European Economic Area (som Norge), ett bilateralt handelsavtal (som Kanada) eller delat medlemskap i World Trade Organisation (som Japan). Det första alternativet skulle innebära en förlust på mellan 3,4 och 4,3 procent av BNP 2030 jämfört med fortsatt medlemskap. Det andra skulle innebära mellan 4,6 och 7,8 procent och det tredje mellan 5,4 och 9,5 procent. Bör vi tro på de här siffrorna? Nej. Men riktningen stämmer, även om effekterna antagligen har underskattats. Sammanfattningsvis skulle den brittiska ekonomin bli mindre öppen för handel och utländska investeringar om vi lämnade EU. Detta skulle skada produktivitetsnivån och därigenom produktionen.

Vissa brexit-förespråkare säger att det här inte stämmer eftersom den brittiska ekonomin skulle bli mer avreglerad och dynamisk utanför EU. Ändå är Storbritannien redan ett av de minst reglerade höginkomstländerna. Dessutom är den värsta brittiska lagstiftningen – som den om markanvändning – hemmagjord. Den största interventionen i arbetsmarknaden de senaste åren har varit regeringens beslut att tvinga igenom en stor höjning av minimilönen. (Se diagram)Foto: Foto:

Brexit-förespråkarna säger också att den brittiska ekonomin inte nödvändigtvis behöver bli mindre öppen. Men det påståendet har en hake. Ju mer Storbritannien skulle önska att bibehålla sin privilegierade tillgång till EU:s inre marknad (genom att bli medlem av EEA) desto mindre självständighet skulle landet kunna återfå. Vi skulle inte få mer kontroll över invandringen och skulle tvingas acceptera EU-lagstiftning utan att ha något inflytande på den. Om, för att ta ett extremt exempel, Storbritannien istället skulle välja WTO-alternativet för sin handel med EU men ensidigt bestämde sig för att hålla kvar sina tariffer mot EU till noll skulle landet tvingas erbjuda alla andra WTO-medlemmar samma överenskommelse. Sådan ensidig frihandel är ett alternativ. Men det skulle också innebära att vi förlorade i princip alla påtryckningsmedel för att förhandla fram förmånliga handelsavtal med länder utanför EU. Alldeles frånsett det faktum att Storbritannien skulle ha avsevärt mycket mer tyngd i sådana förhandlingar om man förhandlade via EU istället för helt på egen hand.

En annan invändning är att EU blir en allt mindre viktig marknad för Storbritannien. Ändå ökade den brittiska exporten till EU under de tio åren fram till 2014 i absoluta tal betydligt mer än till någon annan marknad, trots att tillväxten var långsammare. Det beror på att vår export till EU var så stor från början. Storbritannien är också den största enskilda mottagaren inom EU av direktinvesteringar från andra EU-länder. Det är otänkbart att Storbritanniens attraktivitet för investerare inte skulle minska om landet inte hade samma tillgång till den enskilda marknaden som medlemsländer. (Se diagram.)Foto:

Dessa argument handlar dock bara om långsiktiga effekter. Trots absurda försök att förneka det är det ett faktum att ingen vet vad som kan hända om Storbritannien röstar för brexit. För det första är inte brexit-förespråkarna eniga om vilket alternativ som är det bästa. För det andra vet vi inte vad Storbritanniens partners kan vilja. Vissa tar naivt för givet att de kommer att vara generösa. Men en partner som har blivit lämnad är sällan generös i skilsmässan. Dessutom kommer det allt överskuggande målet för resten av EU att vara att hålla samman unionen. De kommer att vilja göra det smärtsamt att lämna unionen. Dessutom kommer brexit att innebära en lång period av tumult och osäkerhet. Finanskrisen visade hur kostsam sådan osäkerhet kan vara, inte bara kortsiktigt, utan långt in i framtiden.

På grund av allt detta skräms Storbritanniens vänner av den potentiella skada som brexit kan orsaka – inte bara för Storbritannien, utan betydligt bredare än så. Den främsta av dessa vänner är USA.  Det skulle vara klädsamt om de som talar vitt och brett om hur Storbritanniens suveränitet har kränkts kom ihåg att Storbritannien i dag skulle vara en nazistisk eller sovjetisk satellit om inte USA hade gripit in. Amerikas resurser och vilja bar upp Väst under andra världskriget och kalla kriget. Idag är USA självt pressat och önskar ett välmående och utåtriktat Europa som klarar av att dela bördorna under årtiondena som kommer. USA har länge sett Storbritanniens aktiva engagemang i Europa, den världsdel som vi alltid kommer att vara en del av, som livsviktigt. Storbritannien är inte den stormakt det en gång var. Men dess handlingar får fortfarande konsekvenser. Storbritannien är inte – och bör inte sträva efter att vara – ett europeiskt Singapore. Bara Västs fiender skulle välkomna en sådan dårskap.

Hur reagerar välunderrättade amerikaner, australiensare eller för den delen, andra européer, på att Storbritannien överväger att avsluta en relation som ger landet inflytande på Europas färdriktning, samtidigt som det slipper så många av våra partners bördor och misstag? De tycker helt enkelt att vi är galna. Detta exakt vad Obama bör säga. Artigt men bestämt.

Dagens industri har ett samarbete med Financial Times där vi återkommande publicerar artiklar ur den brittiska affärstidningen.

Text: Martin Wolf

Översättning: Sofia Hillborg / InPress

Leave a Reply