Här är alternativen vid utträde

Financial Times har gjort en översyn av vilka handelsavtal Storbritannien skulle kunna försöka konstruera och vilka faktorer landet skulle behöva överväga.

Storbritannien kommer knappast att vilja gå med i EU:s tullunion, som Turkiet har gjort. Även om det skulle ge smidig tillgång till Europas varumarknader skulle det inte ge Storbritannien fördelarna av de andra avtal som unionen förhandlar fram.

Istället skulle Storbritannien kunna satsa på möjligheten att få igenom ett avtal med EU om tullfri handel för varor. Många sådana avtal har träffats tidigare och Storbritanniens standarder är redan i linje med EU:s, vilket skulle göra övergången enklare.

Men sådana avtal ingår i allmänhet i betydligt mer långtgående handelsavtal. Dessutom har vissa EU-länder hotat med hårda förhandlingar om Storbritannien lämnar unionen.

En risk för den brittiska ekonomin är att mycket av handeln i dagens värld av globala försörjningskedjor handlar om mellanliggande produkter som motordelar och elektroniska komponenter.

Brittiska företag – och utländska företag baserade i Storbritannien – skulle troligen drabbas av nackdelar direkt och möjligen uteslutas från dessa försörjningskedjor. Regeringen skulle tvingas hitta en snabb lösning.

Det skulle innebära att man tvangs till snabbförhandlingar, punkt för punkt, för tusentals produkter och produktklasser. Varje överenskommelse skulle också behöva tackla en myriad andra detaljer, som regler om ursprung, för att förhindra att Storbritannien används som bakdörr till EU:s marknad av andra länder.

För att bibehålla goda handelsförbindelser med sina europeiska grannar skulle man fortfarande tvingas följa många EU-regler.

En brittisk grisuppfödare som vill exportera till Europa skulle fortfarande tvingas följa EU:s djurhälsoregler, brittisktillverkade bilar skulle fortfarande behöva följa EU:s säkerhetsstandarder och så vidare.

Storbritannien skulle kunna välja att skapa sitt eget regelverk men det skulle göra det dyrare och krångligare för företag som gör affärer med EU.

EU skulle inte heller släppa på rätten att utfärda sanktioner om unionen tror att brittiska företag konkurrerar med europeiska kolleger på oschyssta villkor på grund av regeringsstöd eller lägre regulatoriska standarder.

I praktiken skulle det innebära att Storbritannien kan råka ut för strafftullar om landet ger statsstöd till en industri som exporterar till Europa.

Storbritannien kommer att vilja signera så många handelsavtal med mäktiga länder som möjligt. Det finns redan en modell på plats för Kanada, men andra avtal kommer att bli knepiga styrkemätningar.

Förespråkarna för Brexit säger att Storbritanniens stora handelsunderskott gentemot eurozonen skulle ge en avsevärd fördel vid förhandlingarna. Men två länder –  Tyskland och Nederländerna – står för hälften av handelsunderskottet. Centre for European Reform pekar på att de flesta EU-stater köper mer från Storbritannien än de säljer till landet och att Storbritannien bara köper drygt 10 procent av andra EU-länders export, samtidigt som EU-länder köper hälften av Storbritanniens export.

Det färska avtalet mellan Kina och Schweiz lyfts ofta fram som exempel på vad som är möjligt. Men det har också kritiserats för vad schweizarna misslyckades med att uppnå, exempelvis lägre kinesiska tullar på schweiziska klockor.

Storbritannien skulle också behöva börja rekrytera. Landet har inte haft några handelsförhandlare sedan 1973 och måste hitta personer som kan förhandla fram dessa nya avtal.

För de flesta avtal är termen ”frihandel” en felaktig beteckning. Många handelshinder kan ändå finnas kvar och det som verkligen står på spel är att försäkra sig om bättre tillgång till marknaderna än vad World Trade Organisation erbjuder. Genom EU har Storbritannien för närvarande fördelaktiga villkor med åtminstone 60 länder. Dessa skulle behöva omförhandlas.

Storbritannien skulle också hamna på åskådarplats vid de stora handelsförhandlingar som är på gång. Under president Barack Obama har USA exempelvis slutat förhandla fram bilaterala avtal med andra länder och tydligt påpekat att man inte har särskilt stort intresse av att göra det med Storbritannien. USA föredrar stora regionala avtal som Transatlantic Trade and Investment Partnership som nu diskuteras med EU, ett avtal som Storbritannien inte skulle vara del av.

Tjänstesektorn står för 80 procent av den brittiska ekonomin och Barclays uppskattar att sektorn inom tio år kommer att stå för hälften av landets export. Men de flesta existerande handelsavtal utesluter tjänster och de avtal med EU som inkluderar tjänster kräver också fri rörlighet för personer och gemensamma regler.

USA och EU har lett förhandlingar när det gäller att liberalisera global handel med tjänster. Med tanke på dess styrka i servicesektorn skulle Storbritannien av allt att döma gärna ansluta sig till dessa.

Gentemot EU är Storbritanniens bästa möjlighet troligen att försöka få till bilaterala avtal för områden där det redan finns överenskommelser, som när det gäller digitala tjänster.

Landet kommer också att vilja behålla avtal kring sådant som telefoni så att brittiska konsumenter får fördelen av slopade roamingavgifter. Men om östeuropeiska länder drabbas av striktare brittiska invandringsregler kan de vara i position att blockera sådana överenskommelser.  

Här hittar vi troligen de största svårigheterna. Londons status som finanshuvudstad bygger på ”passporting”-rättigheter som ger företag baserade i Storbritannien möjlighet att göra affärer i hela EU. Detta – och språket – har inneburit att många amerikanska och internationella bolag föredrar London för sina huvudkontor. 

”Skydda bankerna” är rätt osannolik som populistisk kampanjslogan men eftersom de finansiella tjänsterna utgör nästan en tiondel av Storbritanniens BNP skulle sämre tillgång till den gemensamma marknaden verkligen kännas.

Om Storbritannien lämnar EU kommer Europeiska Centralbanken knappast tillåta att särskilt många former av trading – exempelvis euroclearing – utförs i landet.

Storbritannien kommer att behöva förhandla fram ett avtal för att skydda de britter som bor i övriga Europa. Detta kommer att behöva kombineras med en ömsesidig överenskommelse för de uppskattningsvis mer än två miljoner européer som redan bor i Storbritannien. De polska rörmokarna kommer inte att flytta hem särskilt snart.

De striktare invandringsregler som Brexit-kampanjen fokuserade på kommer främst att gälla nyanlända.

Sannolikt kommer Storbritannien att göra det svårare för lågutbildade att invandra samtidigt som man minskar kraven för högutbildade invandrare från länder utanför EU. I praktiken kommer detta att slå hårt mot östeuropeiska länder och göra det enklare för nordamerikaner att arbeta i Storbritannien.

Text:Emily Cadman och Shawn Donnan

Översättning: Sofia Hillborg/InPress

Leave a Reply